SHV Lakrits och Maya
Efter några timmar ringde Cecilia upp mig och sa att det fanns en “liten svart sak” i Gävle. När kan du hämta? Eftersom jag är en spontan människa fixades en transport och kompis som sällskap.
Dagen efter bar det iväg. Färden startade i Ölsta, utanför Örsundsbro, och när vi efter några timmar kom fram, möttes vi av en trevlig familj som presenterade oss för SHV Lakrits. Väl hemma släpptes han ut i hagen och jag började funderar vad jag skulle ha en skygg liten shettis till.
Dagarna gick och jag frågade mina medryttare om dom vill köra lillen (som han snabbt döptes om till pga hans storlek, och att min ena katt redan hette Lakrits.) stort tack till Hillevi, Ina, Nina, och Jaana samt alla andra i hans närhet. Utan er hade jag/vi inte haft den snällaste shettisen i världen. Dom sa ja, och då slog tanken mig: undrar om han är inkörd…?!? Vi köpte sele och kärra, spände för och testade. Tydligen var han det och det är något som han verkligen älskar.
SHV Lakrits
En dag på sommarbetet, tog vi ut alla hästarna, utom Lillen, och ensam i hagen, stod han och tittade storögt bort mot oss. Jag började fundera om han inte behövde en egen medryttare. Emelie började rida honom och sen även Julia. Tack så mycket för allt ni gjort. Min ena häst, Zino, är väldig rymningsbenägen, och ibland hjälpte han även Lillen ut, som annars har STOR respekt för elstängsel. Dock inte lika stor tillit att bli infångad… Flertalet timmar med gråt, tårar, svordomar, hot, kärleksförklaringar och havre har jag suttit på ängar och försökt fånga “den svarta faran’…
Efter något år, tog kärleken mig till Degerfors. Och med sorg i hjärtat fick vi säga hejdå till våra medryttare! En dag, då jag var ledsen, gick jag ut och satte mig i hagen. Efter en stund kände jag en mjuk frustning i mitt öra. Jag vänder mig om och ser till min förvåning att den är den “lilla svarta saken” som bestämmer sig för att jag är hans vän. Efter den dagen har han alltid kommit till mig, förutom vid enstaka.tillfällen då gräset är godare.
Efter 3 år föddes lilla Maya. Och Lillen fick efter 2 år en alldeles egen ägare. Maya satt på Lillen första gången vid ca 8 månaders ålder. Vid ca 1,5 år började hon hålla på med honom. Och idag, 3,5 år
senare rider hon själv. Vi rider ofta ut i skogen. I början hade vi honom som handhäst. Men nu rider hon honom själv, med sällskap av mig och Zino. Vi tränar mycket på säkerhet och låta hästen välja själv.
När Maya var 3 år då sa hon: “Jag tänker inte ha det där hårda i munnen på honom. Det gör ont på honom”. Jag försökte förklara att rider man rätt med bett så funkar det bra. (vi har bettlöst på dom andra 3 hästarna). Då svarade hon: “Då vill inte jag rida!”. Efter den dagen rids och körs han bettlöst. Det är, och kommer fler, dagar med svett, tårar och hårda ord, om att Lillen ska skritta. Trots att han bara vill trava på lite…. Bockningar på banan och avramlingar sen tårta och glädje och
kärlek.
I början av december så var vi på SIHS. Efter det har vi tydligen en blivande hoppryttare i familjen. Även att man kan få hästen att lyssna utan redskap står på prioriteringslistan.
/Karin Spångberg
